Enligt en härlig liten text i DN så går tydligen män (eller åtminstone skribenten) runt och tänker på den tydligaste maktstrukturen av alla. För män alltså. För straighta män så betyder det nämligen makt, att en aldrig behöver bli ifrågasatt, och att ha auktoritet att ha en stor kuk. Gärna störst.

Nu tror jag inte att det var riktigt allvarligt menat så i DN utan kanske bara lite humoristiskt, och på något sätt befriande: män som tänker på kuk är inte bara homon. Alla män verkar göra det. Frågan är ju bara: de som inte gör det? Nej just det. De får inte vara med, enligt en maktstruktur så är de män som inte tänker på kuk längst ner, tillsammans med de som tänker på kuk på fel sätt, det vill säga, de män som tänder på att tänka på kuken. Genusfolket konstaterar mycket riktigt att det mest rör sig om klassisk gammal manlig gemenskap. Gemenskap. Avundsjuka. Beundran. Visserligen en obekväm beundran, men ändock.

Förmodligen har det lite att göra med att personerna i texten är kända filmstjärnor. Då blir det ännu en nyans av det hela, de är kända, de är duktiga på sina yrken, och det spär ytterligare på den manliga myten kring dessa stjärnor om de har extra utrustning mellan benen. Män. Makt. Ära. Berömmelse. Till viss del kanske det är allmän kunskap att just dessa män har jättelemmar, och det verkar finnas hur många historier som helst, de flesta författade av män. Manlig. Gemenskap.

Lite tidigare i veckan kom det här där en manlig mediepersonlighet tydligen gjort sig rolig över en kvinnlig artist. Samtidigt som mannen här lyckas sexualisera kvinnan (hon gör det ju själv också), så lyckas han verkligen avsexualisera mannen. Samtidigt som hon lever upp till ideal i branschen, är smal, vältränad och så vidare, så är han bara ..tjock, ointressant för sexuell upphetsning. Och på bilderna ser en inte så tydligt, men han är förmodligen ingen Liam Neeson mellan benen. Att säga så är självklart en del av den manliga härskartekniken: trycka ner en del och idealisera andra. Är det därför en del män sparkar så omkring sig? Den manliga hierarkin?

Jag ser fram emot den dag då DN lika fritt skriver om en härligt stor klitoris, eller kanske själva blygdläpparna, om kända skådespelare som en inte kan släppa ur tanken på grund av deras enorma kvinnliga könsorgan. Tänk er själva, samma text skulle bli “Egentligen borde jag vara oerhört imponerad av Skådespelerskans frustande patos i trailern till filmen. Jag känner hur luften vibrerar när hennes rollfigur Bryana Mills, ett slags Brommamamma på steroider, ryter fram sina repliker. Men jag kan bara tänka på en sak: hennes vagina. Den som enligt ryktet ska vara så stor att Roland Emmerich planerar att göra en film om den.” När ska en få läsa det i en morgontidning? Är det ens ok? Och om det inte är ok varför är det ok att hylla någons kuk offentligt?

Samtidigt som sagt lite befriande. Det finns alltså straighta (nej jag vet inget om DNs skribents läggning) män som tänker på kuk. Det måste vara de som stirrar på mig i duschen i simhallen. Det finns alltså straighta män som tänker på min kuk. Sånt får mig ju att småle stort! Oj, ja, jag visste väl att inte alla kunde vara bögar!