Ni som har hunnit besöka WestPride och sett den fina utställningen där kanske undrar vad jag har tänkt med mina collage. Alltså ni som inte frågat mig eller som varit där när inte jag var där. Jo, jag har tänkt lite så här:

Jag är naken, men samtidigt är nakenheten i mina bilder en motbild mot både porren och mediabilden av hur en man ska se ut, vara, röra sig och delta i bilden. Mitt bildspråk är ett annat. Jag har inga magrutor eller biceps, min kropp är varken ett supermaskulint objekt eller ett queert subjekt utan en naken kroppslig detalj i ett konstverk, min blick är alltid bortvänd: jag har ingen stereotyp manlig crazy eyes look där män som ska framställas sexiga i media mest har mördarögon. Dessutom är kroppen i de flesta collage i svartvitt samtidigt som resten av det inklippta är i färg, vilket skapar både en dynamik i bilden och ett utanförskap: den nakna kroppen hör inte hemma där den befinner sig. I en av bilderna står jag naken i en restaurang. I en annan i ett fiktivt vardagsrum. I en bild står jag i mitt eget vardagsrum men på andra sidan fönstren befinner sig hela horisonten av något främmande. Och så vidare. Nakenheten i bilderna är naturlig och kontemplativ även om den är inklippt, men framför allt så är det ingen sexuell nakenhet. En helt vanlig icke-modell-kropp, en snopp, en rumpa, inklippt i en tallskog, i ett glossy magasin eller mot en vykortsvy över en sandstrand vid Medelhavet. Vackra konstruerade bilder. Samtidigt ett utanförskap – ett utanförskap mot manlig gemenskap när en inte beter sig som det förväntas. Men det är klart att det säkert finns besökare som bara ser nakenhet och sex även i mina bilder. Det finns inget utrymme för en avslappnad naken glad kropp längre.

Många besökare har stannat och tittat och frågat, tolkat, berättat vilket är otroligt roligt. En del säger om en av bilderna där jag står med ett par shorts nedanför rumpan att det ser ut som en tjej, andra säger att det ser ut som en man som runkar i fönstret, men många säger att det är mer kvinna än man över bilden. Detsamma gäller den bortvända blicken. Omanligt att vända bort blicken, att inte möta betraktaren, att inte vara ett starkt objekt. När mannen är sexualiserad så skall han vara stark, ha kåtgalna ögon, en stark kropp, ett styrkeprov i aktivitet. Jag är på just dessa bilder inget av det. Jag fascineras av det som händer när en mans kropp beter sig på bild som en kvinnas förväntas göra i media (jag tycker mest det ser ut som att män antingen springer eller står lutade över en avsvimmad kvinna i reklam nuförtiden – jag hade ju hellre velat vara den avsvimmade kroppen isf). En del säger att jag är modig, andra att det är för mycket. En del säger att jag har snygg kropp, andra suckar att jag är sjuk i huvudet. Oavsett vad besökarna säger så är det roligt med en reaktion. En av de andra utställarna ställer ut fantastiska vaginor i glada färger och guld (jag vill ha en) så är det en och annan som kommer fram och säger att det är bra att jag visar kuken så det är balans i utställningen.

Och ja. Jag är trygg i att vara utan kläder. Jag skäms inte för att jag inte är så jävla manlig som en ska vara. Jag skäms inte över min mage, min bak eller min snopp. Jag är trygg i mig själv, så varför skulle jag skämmas? Jag är trygg både i mig själv och i min kropp.

Collagen finns att köpa i webshopen här på sidan, eller går att se på illustrated.se, kuken är framme så de är NSFW, obviously.