I hela mitt liv har jag kämpat mot/med min självbild. Det är inte manligt att vara så smal som jag varit (mest varit faktiskt), slank, femme. Det är bara inte manligt över huvud taget. En ska vara muskulös, kraftig, ha bra hårkvalitet (LOL vilka män har egentligen det?). En ska vara en massa saker bara för att ens bli accepterad som man av andra män.

Till och med små ord gör ont. Kanske mest ont av allt faktiskt. Snällhetskommentarer som “du är så smal, du är en S va, du är så DU, varken pojkig eller tjejig” alltså herrejävlarsskit vad de där orden tar sig in under min hud och skadar mig på djupet. Jag vill bara bli tilltalad som ALLA NI ANDRA, som alla ni andra män.

Men jag kommer aldrig få den perfekta manliga kropp som vi matas med i media, i teve, i reklam eller som går på catwalken i Milano.

Jag vill slippa ha ett liv där allt hela tiden är en kamp mot min spegelbild. Jag vill verkligen slippa kämpa med spegelbilden, men det är så svårt. Alla bara “skärp dig” men hur lätt är det?

Det enda jag vet är att jag inte kan låta spegelbilden vinna.

Det är sällan någon större debatt om den manliga kroppen på samma sätt som om kvinnans kropp.

Ändå finns allt där, skammen, förväntningarna, det enda en vill är att se bra ut naken.

Det är klarlagt på många områden att kapitalismen tjänar på att kvinnokroppen hela tiden ses som ett projekt som måste investeras i. Det tycker jag gäller även för den manliga kroppen. Allt som talar om att manskroppen skulle vara slapp, dallrig, för svag, för hårig, för ohårig, för otränad, ha för ful penis, det är sånt som ses ned på. Precis på samma sätt som det alltså ses ned på kvinnans kropp. Hår i en kvinnoarmhåla? Usch fy. En man med skrumpen pillefjong? Nej tack. Det vill kapitalismen inte ha. Är du man ska du vara stark som en krigare, och får gärna se ut som Spartacus, du får fortfarande vara hårigare än en kvinna, men helst inte för hårig.

Den mänskliga kroppen, är alltså ett objekt som vi hela tiden måste investera i. Nu tänker ni, men björnar är ju håriga och gosiga, och ja, kanske det, men en del av dem trimmar håret precis som alla oss andra – de tränar och står i, för det måste en ju – vi har fallit för tron om att vi hela tiden ska gå och bära shape-up-kalsonger, dricka lite mindre på grund av onödiga kalorier, som använder hårfärg, manikyr, pedikyr, som på allvar tror att en del plagg ger en slimmande effekt pga dess mönster. Kan vi inte shoppa oss snyggare? Lägga oss lite, bara lite, under kniven, för att nå självbilden av hur en ska/bör se ut på riktigt? Vem tjänar på det? Din kropp eller kapitalet? Även mäns kroppar drivs till konsumtionshets.

Ju fler kvinnor som bryter sig fria, desto fler män faller. Hur ska kapitalismen annars fortsätta tjäna pengar på våra kroppar? Ser du inte ut som Zlatan eller Beckham? Det räcker inte längre att du har pengar och makt för att få fotomodeller att flockas kring din dyra bil. Ju fler kvinnor som förstår att vi indoktrineras i att tänka så här och bryter mot det, desto hårdare arbetar företagen för att även männen ska indoktrineras i att tro att en måste investera i sina kroppar. För desto mer vi investerar i våra kroppar, desto mer stödjer vi också kapitalismen och klart vi måste stödja företagen, tänk bara på våra pensionspengar som ju är på börsen!

Valfriheten finns inte längre, eftersom att normerna och strukturerna består av ett självbevarande system som är utformat för att sälja och konsumera allt som kan säljas och konsumeras, dvs oss. Snart har vi män det som kvinnorna: den manliga kroppen är äcklig och behöver konstant förändras medan mannen själv lider i det tysta med konstant kronisk smärta, fysisk såväl mental. Din kuk är förresten inte stor nog. Den behöver nog en operation.

Jag försöker!

Ibland är det svårt att vara en man: lätt hamnar en i nån macho skit som jag inte gillar, eller något sexistiskt skit som jag inte heller kan ta. Hålla på att trakassera män och kvinnor? Vad fan är det med det? VARFÖR ska män hålla på så där (annat än att va rövhattar?).

Ibland är det lätt. Att tillåta alla sorters maskulinitet och att lära känna sin inre kvinnlighet, stå emot och stå upp emot de mer dumma männen som går runt och säger seismiska saker om tjejer eller män eller queers eller transsexuella eller asexuella.

Ibland är det svårt. Att se ett par läckra byxor och pröva dem på, bara för att se att en ser löjeväckande ut i dem, när försäljaren frågar “är allt det där du” och ler åt din bula. Eller när du faktiskt tror att en större storlek gör dig till mer av en man.

Ibland är det lätt. Som när nån snubbe säger till dig att han vill knulla din lilla söta röv bakifrån, och eftersom du inte är sugen så säger du till honom att du har en större kuk och därför är det inte mer än rätt att du knullar honom även om du eventuellt riskerar att förstöra hans röv på grund av din storlek. 

Att va en man är en miljon saker. Och fler. Var inte en rövhatt.

Ibland är jag hård, kåt, visar upp kuken online.

Ibland är jag lätt, naken och stolt.

Ibland, JAG ÄR EN MAN.

 

En del män verkar fan tro att de har magiska penisar. Ni vet. De där rövhattarna som går runt o säger till muslimska kvinnor saker som “jag ska knulla dig kristen”. Den kvinnan kommer förmodligen inte alls att bli kristen, utan bara förnedrad, förolämpad, förorättad och våldtagen, äcklad och ärrad för livet. Eller de där snubbarna som håller på att berätta för lesbiska kvinnor “du kommer bli strejt om jag får knulla dig”. SOM OM. Bara släpp det! Alla kvinnor gillar inte kuk. Om du inte kan hantera det så är du inte en man!

Men. De där männen som tror att de har magiska penisar, kukar så magiska att de förändrar världar för dessa kvinnor? Från bara ett ligg, en smak av deras magiska pinne. Well, kvinnor, skicka dem till mig! Jag ska knulla dem med MIN magiska kuk och de kommer bli bögar! Sen kommer de inte störa er mer!

 

Förbli naken.

Jag startade min första tumblr i september 2011. Innan dess hade jag testat att lägga upp nakenbilder på GuysWithiPhones.com. Det var såklart bilder utan ansikte. Så var den första tumblrn också. Bilder på kuk men utan ansikte. När jag stängde min första tumblr i januari 2012 hade jag fått runt 17.000 visningar under endast december månad och jag var med på en storkukslista: the Calboner XL Cock Ring.

Jag var fascinerad, förälskad, och rädd. Att bli så stor, publik, så snabbt, känd, lockande och skrämmande samtidigt. Tänk om nån kände igen mig? Va? Men jag antar att det aldrig var en option att sluta. Jag skaffade en profil på LPSG.org och på Dudesnude.com, blev ett Butthead på ButtMagazine och fortsatte lägga upp bilder på GuysWithiPhones.com.

För att bli större så försökte jag sända in nakna foton till en handfull magasin. En del svarade aldrig, andra var “thrilled” och “excited” och “impressed”, och jag blev erbjuden att göra utvik. Eftersom jag inte bor i USA så gjorde jag aldrig det, men en närbild av kuken blev ändå publicerad i HandbookMenMagazine.

I juni 2012 startade jag en ny tumblr  – omedelbart upp-plockad på storkukslistan – och återpostade och rebloggade några av de gamla fotona. Så här långt, runt 80.000 visningar. Sedan januari 2013 har jag också blivit lite mer naken på min egen hemsida, under mitt eget namn, visar er både min konst, mina tankar på saker och ting och min penis.

Responsen har varit överväldigande. Jag är mycket tacksam över att ni gillar både min hjärna, mina klumpiga och långrandiga formuleringar och rantar, min konst, mina skriverier, böcker likväl som min kuk. Tack ska ni ha!

Inga byxor är de bästa byxorna! Och det säger jag inte bara för att jag älskar min Myanmar-longyi.

Jag håller på att återskapa mig själv. ÅTERskapa VEM jag är. VAD jag är. VARFÖR jag är. Jag är inte densamma som jag var för några få år sen. Inte samma som när jag var ett barn eller en tonåring. Jag är mig själv, nu.

Jag har börjat skriva en liten historia, lite som en story of my life, en journal, eller dagbok kanske. Än så länge bara runt 80 inlägg, mestadels om mig själv när jag är näck eller om min kuk. Läs den på eget bevåg. Jag är mig själv. Naken. Avskalad. Bara jag.

Och självklart pratar jag inte bara kuk, även om det är massa kuk i bilderna, så en varning: NSFW.

 

En av mina strejta vänner är en sån kukretare. På sätt o vis så tänker jag att vi förmodligen är lika varandra i det här. Vi tränade tillsammans tidigare, så jag noterade hur han betedde sig då. Och nu. Alltså. Jag är ju inte blyg eller så, jag är killen som slänger kläderna på golvet och handduken över axeln, stolt exponerar jag alla mina godsaker i omklädningsrummet så att alla som vill kan kasta en blick på mig. Och min vän är inte heller buskablyg. Förr i tiden, när vi var ute o gjorde stan badade vi näck i fontäner eller skrek ut en utmaning: “visa den” och den andra gjorde det alltid: ner med dragkedjan och ut med slaka penisen. Roligt då i alla fall. Men på gymmet, han är bara en kukretare, och som alla vet kan de vara luriga de där kukretarna: en tror en har scorat, men nej, det är bara den strejta kukretaren som står där i duschen och gillar att få uppmärksamhet från gaykillar.

Min vän tvålar in sig helt analt, långsamt, dröjsamt, hela kroppen och särskilt kuken. Halvhård så ser han till att alla ser att han håller på att bli halvhård. Alltså: vanligen är denna halvhårda kuk en varning till oss bögar i duschen. Jag menar, ärligt, kom igen, en bög som blir halvt hård i duschen är omöjligt! Alla år av att vara rädd för att bli hård i skolan, under fotbollsträningen, på gymmet, överallt, har permanent skadat oss. Jag skulle aldrig våga bli halvhård på det sätt som min vän blir det. Sen har vi den andra typens kille, som inte är en kukretare utan en show off. Ibland blir de också halvhårda eller får full erektion i duschen, eller åtminstone fick de det där vi tränade, och såklart i bastun också. De männen blir inte hårda för att andra ska gilla det.. de blir hårda.. för att imponera? För att visa vem som är alfahannen i flocken. Ärligt talat förstår jag mig inte på dem. Och jag tror inte att de fattar att andra blir hårda av att de är hårda. Att få stånd bredvid en sån i bastun får dem bara att tro att en är en strejt konkurrent.

Jag borde skriva en berättelse om min vän.

Allt hör samman. Jag har fotografier av mig naken på communities, det är helt enkelt en del av mitt sexliv (jag gillar att visa upp mig), det är en del av den jag är (och människor verkar gilla stora saker). Ändå hatar jag när folk stjäl dem och använder dem.

Men. Jag har bestämt mig för att det får vara okej. Jag tycker om att hänga naken och har inga problem med min eller andras nakenhet. Och har en bilder på nätet så kommer det att hända: det är ganska oundvikligt. Jag tycker inte att någon ska behöva skämmas för sin kropp, sin sexualitet, så länge det inte skadar någon annan. Jag skäms inte. Jag är här, den jag är, jag är queer och nu har ni sett min kuk. Oroa er inte. Jag tänker inte hålla på att visa den hela tiden.

Samtidigt: kuken är redan ute. På nätet. Så istället för att hålla på att stänga ner andra bloggar, eller få bilderna nerplockade (som jag har gjort tidigare) så har jag bestämt mig för att jag ändå ÄGER. Jag kan till och med lägga upp bilderna på min tumblr om jag skulle vilja. Utan att skämmas.

So it’s sex and lust to start with, and a love and hate game in the end.

And in lust we trust. AjohanXXX såklart helt säkra för arbetsmiljö.

Ni som har hunnit besöka WestPride och sett den fina utställningen där kanske undrar vad jag har tänkt med mina collage. Alltså ni som inte frågat mig eller som varit där när inte jag var där. Jo, jag har tänkt lite så här:

Jag är naken, men samtidigt är nakenheten i mina bilder en motbild mot både porren och mediabilden av hur en man ska se ut, vara, röra sig och delta i bilden. Mitt bildspråk är ett annat. Jag har inga magrutor eller biceps, min kropp är varken ett supermaskulint objekt eller ett queert subjekt utan en naken kroppslig detalj i ett konstverk, min blick är alltid bortvänd: jag har ingen stereotyp manlig crazy eyes look där män som ska framställas sexiga i media mest har mördarögon. Dessutom är kroppen i de flesta collage i svartvitt samtidigt som resten av det inklippta är i färg, vilket skapar både en dynamik i bilden och ett utanförskap: den nakna kroppen hör inte hemma där den befinner sig. I en av bilderna står jag naken i en restaurang. I en annan i ett fiktivt vardagsrum. I en bild står jag i mitt eget vardagsrum men på andra sidan fönstren befinner sig hela horisonten av något främmande. Och så vidare. Nakenheten i bilderna är naturlig och kontemplativ även om den är inklippt, men framför allt så är det ingen sexuell nakenhet. En helt vanlig icke-modell-kropp, en snopp, en rumpa, inklippt i en tallskog, i ett glossy magasin eller mot en vykortsvy över en sandstrand vid Medelhavet. Vackra konstruerade bilder. Samtidigt ett utanförskap – ett utanförskap mot manlig gemenskap när en inte beter sig som det förväntas. Men det är klart att det säkert finns besökare som bara ser nakenhet och sex även i mina bilder. Det finns inget utrymme för en avslappnad naken glad kropp längre.

Många besökare har stannat och tittat och frågat, tolkat, berättat vilket är otroligt roligt. En del säger om en av bilderna där jag står med ett par shorts nedanför rumpan att det ser ut som en tjej, andra säger att det ser ut som en man som runkar i fönstret, men många säger att det är mer kvinna än man över bilden. Detsamma gäller den bortvända blicken. Omanligt att vända bort blicken, att inte möta betraktaren, att inte vara ett starkt objekt. När mannen är sexualiserad så skall han vara stark, ha kåtgalna ögon, en stark kropp, ett styrkeprov i aktivitet. Jag är på just dessa bilder inget av det. Jag fascineras av det som händer när en mans kropp beter sig på bild som en kvinnas förväntas göra i media (jag tycker mest det ser ut som att män antingen springer eller står lutade över en avsvimmad kvinna i reklam nuförtiden – jag hade ju hellre velat vara den avsvimmade kroppen isf). En del säger att jag är modig, andra att det är för mycket. En del säger att jag har snygg kropp, andra suckar att jag är sjuk i huvudet. Oavsett vad besökarna säger så är det roligt med en reaktion. En av de andra utställarna ställer ut fantastiska vaginor i glada färger och guld (jag vill ha en) så är det en och annan som kommer fram och säger att det är bra att jag visar kuken så det är balans i utställningen.

Och ja. Jag är trygg i att vara utan kläder. Jag skäms inte för att jag inte är så jävla manlig som en ska vara. Jag skäms inte över min mage, min bak eller min snopp. Jag är trygg i mig själv, så varför skulle jag skämmas? Jag är trygg både i mig själv och i min kropp.

Collagen finns att köpa i webshopen här på sidan, eller går att se på illustrated.se, kuken är framme så de är NSFW, obviously.

Det har blivit tid för WestPride, pridefestivalen i Göteborg.

Under festivalen kommer jag visa mina EGAH-origami-lampor. EGAH är en ADD_ON_ART till en lampmodell vem som helst kan köpa på Ikea. EGAH = novellsamlingen En Grundläggande Anatomisk Harmoni som utkom 2011. Den sålde inte så där himlans jättebra, och för att nå ut till publiken på andra sätt, så har den nu blivit konst istället. Säljer den bättre som konst än som bok så är det poetisk rättvisa. Når den inte ut som bok, kanske den når ut som konst. EGAH-lampan finns i modellerna EGAH Star Lamp, EGAH Koi Lamp och EGAH Lily Lamp.

Lamporna kommer visas i Lilla Växthuset i Trädgårdsföreningen. Vernissage fredag 24 maj, kl 18-20 och därefter öppet dagligen 10-20 fram till och med lördag den 1 juni.

I växthuset kommer jag även att visa giclee-tryck som jag gjort i ett försök att blanda popkonst med gay art, där jag tagit och klippt ihop nakenbilder, bilder från inredningsmagasin, naturbilder och andra foton jag själv tagit. På mig själv. En ensam naken man i ett vardagsrum, i en restaurang, i en miljö där kroppen inte hör hemma. En naken man i svartvitt som spanar efter något genom ett fönster, där det på andra sidan är i färg.

Självklart kommer även mina böcker att finnas till försäljning. För att se vilka dagar jag själv närvarar: följ med på  Twitter eller Facebook!

För bilder: se på Instagram.

Välkomna!

Att inte vara feminist när en är bög är som att skjuta sig själv i foten och det vill en ju helst undvika. Men det finns hundra tusen andra skäl.

 

Detta är grunden i det svenska samhället, så lyssna noga nu!

Svenskar berättar om och om igen om rasismen de upplever men inget av det verkar spela någon roll tills det skrivs på DN Kultur. Om och om och om igen. Ingen lyssnar. En del svenskars upplevelser är helt enkelt mindre värda än andras.

1. Människors upplevelser om rasism ignoreras tills det skrivs på DN Kultur.

2. Skrivs det på DN Kultur avfärdas det som elit-gnäll.

Slutsats.

1. Ingen lyssnar, och skrivs det i tidningen är det elitgnäll.

2. Rasismen finns inte utifrån att alla låtsas inte se den.

3. DETTA ÄR FEL.

Har du fler frågor så har jag bara detta att säga: Sluta vara rasist. Alternativt: sluta vara så svennig. Du kommer se rasismen tydligast då.

Mitt senaste konstprojekt handlar om novellsamlingen En Grundläggande Anatomisk Harmoni (EGAH) som utkom 2011. Den sålde inte så där himlans jättebra, och för att nå ut till publiken på andra sätt, så genomgår den nu en “extreme novellsamling makeover”, och blir konst istället för litteratur. Säljer den bättre som konst än som bok så är det poetisk rättvisa. Når den inte ut som bok, kanske den når ut som konst.

Av novellsamlingen tar jag inlagan och skär ut fyrkanter, sedan tar jag åtta fyrkanter och viker ihop dem till stjärnuddar som jag sedan gör en stjärna av. För att göra 160 stjärnor krävs exakt åtta exemplar av novellsamlingen. Första EGAH är en ADD ON ART som alltså består av 1280 fyrkanter ihopvikta till 160 stjärnor och som placerats på lampan Maskros från IKEA. Bokstavligt talat kommer litteraturen att lysa upp ditt hem om du köper stjärnorna. För den som vill kan jag montera ihop EGAH och Maskros (färdigmonterad får du hämta den i Malmö), men det är roligare att pyssla lite själv, så EGAH Star Lamp säljs alltså som add-on och du får hem färdigvikta stjärnor att själv montera på din gamla lampa.

EGAH-stjärnorna av inlagan finns även att köpa styckvis eller i trepack, och finns även som svart stjärna gjord av omslaget.

Det är fan så mycket lättare att både avhumanisera och demonisera en meningsmotståndare på nätet än att göra det ansikte mot ansikte. Förmodligen skulle nästan samtliga av dem som hatar på nätet aldrig kunna formulera ett pip i verkliga livet. Framför allt inte inför publik. Så det det här med att vi numera lever våra liv på nätet innebär att vi behöver förhålla oss till nätmänniskor som levande, kännande varelser även när vi inte ser dem/känner dem personligen. Därför är filmen med kvinnor som läser upp de hatbrev de fått så himla stark. De som sänt breven skulle aldrig kunna sitta där och läsa upp dem i lika offentliga forum. De vill inte vara offentliga, därför måste vi andra vara det. Varje gång.

Men jag tror inte det skulle hjälpa eller bli bättre av att censurera nätet, eller endast tillåta registrerade och verifierade medlemmar från exempelvis Facebook att kommentera på nätet. Jag tror faktiskt inte det ens skulle hjälpa alls. Fri kommunikation är i grunden något gott, och frågan är större än den enskilda frågan om mäns hat mot kvinnor, mäns hat mot homosexuella, mäns hat mot invandrare, näthatet i sig eller någon annan delfråga än själva hatet som större problem. Dock är förmodligen frågan om mäns generella hat i samhället större än den om kvinnors hat. Åtminstone när en läser kommentarsfälten så verkar samtliga vara manliga. Men. Näthatet är bara en del i det större problemet om hatet överhuvudtaget.

Näthatet är oftast fyllt av hot om sexuellt våld, våldtäkter, förnedring eller åtminstone hån av utseendet. Ni vet, sånt som inte går att rikta till en man, bara till kvinnor. Det är ingen slump att det sker på nätet, motståndsnivån och allvaret i att skriva en rad är väldigt låg, omodererade forum är oftast rena självmordet att ens börja läsa, sexismen på nätet är hårdare än i köttrymden. Men att fokusera på endast distributionskanalen är fel, vi behöver göra något annat. Jag tror inte det går att krama ihjäl patriarkatet med kärlek, men någonstans måste vi alla börja säga ifrån, vi måste avnormalisera att det är ok att prata om våra nätpersonligheter som om de inte vore människor. Det som händer på forum är lika mycket verklighet som det som händer oss ute i verkliga livet. Någonstans i en kommentar läste jag att “Alla blir kränkta, sluta vara så känsliga” och det är en del sanning men INGEN ska någonsin behöva känna sig kränkt punkt slut. INGEN ska behöva kränkas eller hotas på grund av sin offentlighet, sitt kön, sin sexualitet, sitt sociala arv, sitt etniska ursprung, INGEN ska behöva kränkas och vi måste alla stå upp och säga ifrån varje gång vi hör det hända. Säg ifrån, offentligt, högt, rakryggat. Varje gång.

Rubriken skulle kunna vara mäns rätt till lika lön, för alla har rätt till samma lön för samma arbete.

Men kvinnor har fortfarande bara cirka 86 procent av mannens lön. År 2013! Fatta vilket bajsland vi lever i, där den allmänna synen tydligen är att detta är ok. Och ni letar bevis för att Sverige är ett patriarkat? Det känns ju inte så troligt att kvinnorna själva bestämt att det ska vara på det här sättet.

Undersökningen finns här för er som vill läsa den.

Varje gång jag anställts och chefen sagt “du får samma lön som dina manliga kollegor” har jag känt mig som en förrädare men inte vågat säga ifrån. Nästa gång tänker jag be att få samma lön som “kvinnliga kollegor” och sedan ställa till ett helvete på grund av olik lön för samma arbete. På min nuvarande arbetsplats är lönen samma för män och kvinnor på samma tjänst. Så borde det vara överallt.

Jag har talat för mig någon gång, stått för vad jag tycker och som borde vara självklart, lika lön för lika arbete: de flesta chefer (män) har bemött detta med ett “klart du har rätt höhö”, men det är svårt att kämpa mot patriarkatet och vara man samtidigt på grund av att andra män tror du är på “deras” sida. Självklart. Alla med pille tänker exakt likadant. En häpnar ju. My godness.

På ett annat tidigare arbete hade vi individuell lönesättning. Det fungerade så där. Eller för mig fungerade det bra på grund av jag talade väl för mig själv och varför just jag skulle ha den lön jag tyckte jag förtjänade, och chefen kan ha tänkt utifrån vad andra män hade på den tjänsten. Alltså fick jag högre lön än mina kollegor dels utifrån att vara killen med pillen, men också utifrån att kunna snacka för sin sak. När det blev allmänt känt tyckte kollegor som jobbat där i tjugo år längre än mig att det var bullshit att jag skulle ha högre lön, kvinnorna stod på sig för att iaf komma upp till männens nivå och det hela slutade med att min chef gav med sig och gav alla en ny högre och lika lön. Alltså höjdes allas lön på grund av att en person vågade stå på sig.

86 procent av lönen. Kvinnor, när ni jobbat 86 timmar så lägg ner, arbetsvägra, fika eller gå hem resterande 14 timmar av de hundra som män jobbar. Att jobba lika länge som en man för lägre lön är inte värt det. Och män, snälla, i nästa löneförhandling säg att ni vill ha noll procent i årlig löneförhöjning och ge den istället till kvinnorna. Att vi inte har lika lön för lika arbete i det här landet borde få oss alla att skämmas. Och ni som jobbar på arbetsplatser där alla har lika lön för samma tjänst: fira, ni är undantaget som bekräftar regeln.

Stora homosnoppar är tydligen intressantare att undersöka än stora heterosnoppar eller varför inte stora snoppar överlag. En undersökning som gjorts handlar nämligen om att ju större en bögs penis är desto större chans är det att personen i fråga har oskyddat sex.

Flera viktiga frågor dyker ju upp. Vilken är samhällsnyttan: ska en gå ut och varna storkukade män för att de riskerar att ha oskyddat sex ikväll? Hur kom de fram till frågeställningen, “vi tror att homosexuella storkukade män har oskyddat sex därför att…?” Och ja, självklart handlar undersökningen också om att de gratiskondomer som brukar finnas tillgängliga på uteställen är one-size, men i såna fall skulle en ju kunna ha frågat sig: Är välutrustade homosexuella män snålare? Möjligheten att köpa kondom för att skydda sig finns ju kvar. Kan det vara så att välutrustade män generellt är lite mer korkade (kan ju inte vara lätt att ha allt blod på samma ställe) och därmed har andra socioekonomiska förutsättningar att köpa kondomer än andra? Hmmm, så mycket forskning och så lite tid!! Dock återstår ju frågan, varför är heterosnoppen i så fall ointressant?

Läs om den undersökningen här. Forskare har såklart också undersökt om storleken har någon korrelation med huruvida en är top/bottom/versatile. En skrattar på sig lite när en tänker på det. Självklart följer svaret att mannen med störst är king, alltså är en top om en har stor och bottom om en har liten. Är du normalstor är du versatil. Ärligt. Patriarkatet har talat känner jag. Ni förstår ju blåsvädret det blivit om undersökningen handlat om “desto större bröst, desto större chans att personen i fråga har oskyddat sex”.

Ja. Jag erkänner (känns som om jag måste börja så). Jag har alltså läst den. Och jag tog mig igenom hela. Dock att de sista trettiotalet sidorna i boken var så dåliga att det permanent dödade eventuell läslust för del två och tre, som faktiskt fanns när jag insåg att boken skulle ta slut och jag ville veta hur det går efteråt.

Som jag ser det har boken en mängd dåliga kvaliteter, men också många bra. Bland det sämsta tyckte jag inte sexskildringarna var (även om de är ganska dåliga) pga att det faktiskt ändå kändes något i kroppen under själva uppbyggnaden fram till själva sexet. Det sämsta för mig: språket. Jag förstår inte om det är brittisk engelska eller amerikansk engelska, och att det är blandat gör det knäppt. Ena sekunden pratar de amerikanskt, i nästa brittiskt. En bra redaktör hade lätt sorterat ut det brittiska, historien är ju ändå placerad i USA. Näst sämst är faktiskt namnet: Anastasia Steele, det skriker ju porr. Också den extremt förenklade personskildringen: Christian, ung, snygg, rik, välhängd, smart, känslomässigt störd och Anastasia: ung, dålig självkänsla, inte rik, småstadstjej, oskuld, mycket känslomässig, bidrar till att det blir dåligt. Han har allt (egentligen inte). Hon har inget (inbillar hon sig). Och nej, karaktärerna varken utvecklas särskilt eller växer.

Nu till det bästa i boken. De här två människorna PRATAR om sitt sexliv. Med varandra! Om förväntningar, önskemål, drömmar, genomförande av akterna, frågar varandra: hur tänkte du då, gillar du detta, kommunicerar med varandra, utforskar varandra, gemensamt och var för sig. Framför allt tänker jag på mejl-konversationen mellan Christian och Anastasia. Det känns fräschare än en Harlequin, och det känns bättre än många etablerade författares sexskildringar. Och de pratar med varandra om att de båda är livrädda för att de plötsligt känner så himla mycket på en och samma gång, båda faller direkt, men ingen av dem vågar erkänna det, samtidigt så dras de oundvikligen till varandra. Egentligen är det nog häri som bokens stora dragningskraft ligger. Boken handlar om en kvinna som möter en man, de är extremt olika, de blir förälskade och hur ska deras kärlek överleva när förutsättningarna för det är så dåliga. Vem vill inte läsa om hur kärlek överlever allt? En historia som denna ger en ju hopp om att det kan hända. Och hur ofta möter en ett par som pratar om sitt sex MED varandra och inte OM varandra. Känns lite som ett program av Fråga Olle eller 69 Saker Om Sex, eller kanske Tusen Och En Natt, ett program som utforskar det exotiska: en heterosexuell parnormativ relation.

Ok. De har någon sorts BDSM-sex. Fast mest inte. Kanske kommer de så långt i bok två eller tre, men i första delen tycker jag mest att de pratar om att ha det. Och spelar det någon roll, de kommer faktiskt överens om vad de ska göra i förväg, två vuxna som är överens om det. Långt ifrån utnyttjande-skildringar alltså. Och även om sexet är dåligt skildrat: ärligt, vem vill smaka på en “Christian Grey-smaksatt klubba” när en ligger och vill bli våt, så kan det inte vara helt dåligt om miljontals kvinnor (och män) världen över faktiskt får en sexuell upplevelse av det. Även om det är en riktigt stor klubba som får en oskuld att få multipla orgasmer redan första gången.. Men nej, …hon får det ju inte för att det är en rejäl klubba (som en manlig författare förmodligen hade skrivit det): hon får det för att hon blir berörd på rätt sätt, mentalt, fysiskt, och framför allt klassikt Harlequinskt nog för att hon har känslor för snubben. Billigt, jag vet inte, juryn för Bad Sex Awards 2012 nominerade inte ens boken pga att den var “erotik och inte litteratur”, men jämför en med de nominerade där är sexet faktiskt inte sämst. Det mest intressanta med deras sexliv är faktiskt att de skiljer på när de är i en sexuell relation och i en känslomässig relation till varandra.

Kort sagt, det är svårt att skriva om erotik. Boken har fått genomsnittliga till dåliga recensioner, vilket jag förstår utifrån språkbruket med mera, men samtidigt undrar jag hur mycket det beror på inställningen att erotik inte är litteratur. I boken finns ett driv framåt i berättelsen som många författare drömmer om att kunna skapa. Vi lever i ett genomsexualiserat samhälle, på både gott och ont, men det är väl ändå skillnad på litteratur som är sexistisk och litteratur som är erotisk? Till sist, en eloge för omslaget. Jävligt snyggt, diskret, och självklart kommer slipsen till användning både en och två gånger i boken..

Att skavla: enligt SAOB betydde detta redan 1747 “att rata/oduglig”. Att skavla är alltså att rata, och en av talkshow-värdarna i det här landet: Skavlan, finner verkligen cirka de flesta mer meningsfulla frågor intressanta att rata.

Här är några frågor jag skulle vilja ställa Skavlan, i en talkshow, inspirerade av de frågor han ställde programledaren för Sveriges största program. Jodåsåatt:

#Kan du försöka beskriva en norsk familjs liv i Sverige?

#Hur integrerad är du i Sverige?

#Hur är det att gå i byxor varje dag?

#Behandlar människor dig annorlunda för att du pratar så konstigt?

#Gör det att du hamnar utanför?

#Dricker du alkohol regelbundet?

#Går du på tur på fjället?

#Hur är du i sängen egentligen?

Och sedan om han skulle säga något om att han har ett teveprogram skulle jag ignorera honom och säga “tack så mycket”.

Är det någon som vet vad babbe heter i plural? Jag är så fruktansvärt ohipp att jag tydligen får lära mig slang från riksdagsledamöter. Eller så umgås jag social i fel/rätt kretsar. Jag tänker på ordet “babbe”. Vad heter det i plural? Och det ligger väldigt nära ett annat skånskt ord: “babsar” eller “babser” som heter på danska, alltså “pattar”. En googling ger svaret “En babbe, två babbar”. Kan tillägga att ordet “babba” betyder bajsa, och så klart ordet “babe” som i bestämd form plural blir “babsen” [bejbsen]. Nån som brukar skicka mess till kärestan och kalla denne “babe” som lyckats skriva fel ännu?

Babben med babsarna, baben med babsarna. Babbarna med babsarna. Babs-babe-babben. Det låter ju som om en knappt har börjat skolan! Eller att språket aldrig utvecklades bortom bokstaven b.

Det verkar som att ordet babbe har sitt ursprung i ordet blatte. Det verkar också som att ordet finns i Malmö-slang som kycklingbabbe, dvs kebab. Oklart hur gammalt ordet är som ersättning för kebab. Som substitut för blatte verkar det vara äldre och mer vedertaget. Skriker eller säger en “jävla babbe” till någon så menar en förmodligen inte “jävla kebab” utan “jävla blatte”. Otäckt nog så låter det också väldigt likt babian. Kom igen. Skulle någon kunna tro att det ens betydde kebab den där natten? Möjligen att det betydde “jävla skit” med tanke på “att babba”.

Ordet “hora” då. Nej, nej, nej. Kom inte med en trist inbyggd kvinnosyn och kalla någon för det. Det är fan inte okej. Säger du det när du är full har du en hjärna som en badsnopp. Se där, ett till ord på b. En del män verkar krympa både här och där: “oj vad kallt det var i vattnet, jag fick badsnopp direkt”, oj en feminist/hen/bög/invandrare: jag får badhjärna direkt och går i försvarsställning/attack.

Näthatet, svenskarna. Det är bara att kolla in på närmsta sajt med öppna kommentarsfält så får ni se hur mycket vanliga svenskar använder sig av både det ena och det andra och det tredje ordet. Näthat förresten. Så meningslöst. Är det inte lite som att skrika i vinden? Och varför är det allra svenskaste som finns att det kommer hatmejl så fort en använder sig av hashtaggen #svpol på twitter. Slår aldrig fel.

Att vara rasist är förmodligen det minst svenska du kan vara. Det här landet tillhör oss alla. #dethärärmittland

Länkar: SvD, SvD, AB, DA, Slangopedia, AnybodysPlace, Rodeo.

Lilla hjärtat. Det spelar ingen roll hur vi talar om “dem” för så fort vi talar om dem som “dem” så talar vi inte om dem som om “oss”. Det är själva akilleshälen i det här landet.

Det spelar heller ingen roll hur vi avbildar dem: detta på grund av att det spelar större roll hur vi inte avbildar dem. Har vi bara en bild av dem får vi skylla oss själva. För det är egentligen en bild av oss. Däremot är det ju konstigt att böckerna har gjorts under flera flera år och ändå har ingen reagerat förrän nu? Vi kan alltså avbilda/prata om/skriva om “dem” under år efter år, efter år, det betyder inte att det blir rätt ändå. Istället blir vi vana och tänker: det här är inte rasism, det har ju alltid varit så här. Och har det alltid varit så här: då är det väl rätt?

Jag frågade en britt hur personen tänker sig en “svensk”, och svaret: ljushårig, sexliberal, känslomässigt handikappad, kriminalitet. Kanske inte så konstigt, på grund av att den bilden stämmer väl ganska bra in på cirka de flesta svenskskrivna böcker som sålts till utlandet. Den ljushåriga sexbiten hänger kvar, från någon svunnen tid, och den nya avbilden av en svensk är alltså någon som har problem med sina känslor, i ett samhälle med mycket kriminalitet. Fiktion? Varför skulle det vara det om “vi” talar om “dem” och inte om “oss”?

Jag frågade en amerikan också, om hur en “svensk” är och fick svaret: välorganiserad. Har vi bara en bild av “dem” så är det alltså stor risk att bilden inte stämmer, även om det nu är sant. Vi är alla välorganiserade, vi är alla ljushåriga (amerikanen tyckte även jag var blond trots att jag har brunt hår), vi är liberala i frågor om sex (hahaha, räcker väl att jag nämner ordet “hen” så vill alla vara bara man och kvinna), känslomässigt handikappade (tydligen eftersom “de” aldrig känslomässigt kan upptas i “oss”) och så har vi mycket kriminalitet i samhället (eller så är vi åtminstone känslomässigt störda nog att ha tvångstankar om det vilket resulterar i att vi bara kan skriva kriminalromaner) välorganiserad kriminalitet.

Sedan kan vi låtsas som att vår bild av “dem” är den rätta, och att “de” inte har rätten till tolkningsföreträde ens gällande sin/vår egen avbild av dem. Sverige är ett fördomsfullt och rasistiskt land. Tyvärr inser vi det inte ens.

Länkar: DN, DN, Flamman, Newsmill, Sydsvenskan, ETC, BBK.

Enligt en härlig liten text i DN så går tydligen män (eller åtminstone skribenten) runt och tänker på den tydligaste maktstrukturen av alla. För män alltså. För straighta män så betyder det nämligen makt, att en aldrig behöver bli ifrågasatt, och att ha auktoritet att ha en stor kuk. Gärna störst.

Nu tror jag inte att det var riktigt allvarligt menat så i DN utan kanske bara lite humoristiskt, och på något sätt befriande: män som tänker på kuk är inte bara homon. Alla män verkar göra det. Frågan är ju bara: de som inte gör det? Nej just det. De får inte vara med, enligt en maktstruktur så är de män som inte tänker på kuk längst ner, tillsammans med de som tänker på kuk på fel sätt, det vill säga, de män som tänder på att tänka på kuken. Genusfolket konstaterar mycket riktigt att det mest rör sig om klassisk gammal manlig gemenskap. Gemenskap. Avundsjuka. Beundran. Visserligen en obekväm beundran, men ändock.

Förmodligen har det lite att göra med att personerna i texten är kända filmstjärnor. Då blir det ännu en nyans av det hela, de är kända, de är duktiga på sina yrken, och det spär ytterligare på den manliga myten kring dessa stjärnor om de har extra utrustning mellan benen. Män. Makt. Ära. Berömmelse. Till viss del kanske det är allmän kunskap att just dessa män har jättelemmar, och det verkar finnas hur många historier som helst, de flesta författade av män. Manlig. Gemenskap.

Lite tidigare i veckan kom det här där en manlig mediepersonlighet tydligen gjort sig rolig över en kvinnlig artist. Samtidigt som mannen här lyckas sexualisera kvinnan (hon gör det ju själv också), så lyckas han verkligen avsexualisera mannen. Samtidigt som hon lever upp till ideal i branschen, är smal, vältränad och så vidare, så är han bara ..tjock, ointressant för sexuell upphetsning. Och på bilderna ser en inte så tydligt, men han är förmodligen ingen Liam Neeson mellan benen. Att säga så är självklart en del av den manliga härskartekniken: trycka ner en del och idealisera andra. Är det därför en del män sparkar så omkring sig? Den manliga hierarkin?

Jag ser fram emot den dag då DN lika fritt skriver om en härligt stor klitoris, eller kanske själva blygdläpparna, om kända skådespelare som en inte kan släppa ur tanken på grund av deras enorma kvinnliga könsorgan. Tänk er själva, samma text skulle bli “Egentligen borde jag vara oerhört imponerad av Skådespelerskans frustande patos i trailern till filmen. Jag känner hur luften vibrerar när hennes rollfigur Bryana Mills, ett slags Brommamamma på steroider, ryter fram sina repliker. Men jag kan bara tänka på en sak: hennes vagina. Den som enligt ryktet ska vara så stor att Roland Emmerich planerar att göra en film om den.” När ska en få läsa det i en morgontidning? Är det ens ok? Och om det inte är ok varför är det ok att hylla någons kuk offentligt?

Samtidigt som sagt lite befriande. Det finns alltså straighta (nej jag vet inget om DNs skribents läggning) män som tänker på kuk. Det måste vara de som stirrar på mig i duschen i simhallen. Det finns alltså straighta män som tänker på min kuk. Sånt får mig ju att småle stort! Oj, ja, jag visste väl att inte alla kunde vara bögar!

I år har det varit fokus på Queer i debatten – bland annat i Svenska Dagbladet om vem som inte får vara med i Stockholm Pride. En kan ju fråga sig varför en inte får vara queer när just queer är de enda enligt mig som förstår och accepterar ALLA andra. Den som förstör eller stänger ute andra är inte queer alls.

Först och främst. Queer är mer än en homosexuell attraktion. Det är mer än en attraktion över huvud taget, det är en vilja att bryta ner mönster och normer. Okej att många av oss queers kanske först har börjat vid att attraheras av någon av samma kön eller könsidentitet, men en kan ju fråga sig vad både kön och könstillhörighet är? Och är det egentligen någon som har samma kön eller identitet som någon annan? Att vara queer slutar inte där.

Att vara queer är att vara något helt annat än hetero eller homo eller bisexuell. En queer person är någon som ser världen, relationer och kön som ickebinära, som erkänner alla sorters transidentiteter, som genom den här vetskapen om det oändliga antalet könsmöjligheter tycker det är svårt att definiera sin sexualitet utifrån en könstillhörighetsskala. En queer person förstår och stöder ickemonogama relationer även om en inte lever i en sådan själv. En queer person kan vara sexuell eller asexuell, eller helt utan känslointresse för andra. Vad har sex nödvändigtvis med kärlek att göra, eller kärlek med sex? En queer person betraktar promiskuöst badhussex med främlingar som lika hälsosamt som total avhållsamhet.

Att vara queer är att förstå att alla har olika relationer till sina kroppar. Att vara queer innebär att förstå att alla inte tycker om att bli rörda vid på samma sätt eller bli smekta överhuvudtaget. En queer förstår att personer kan ha olika sexuella behov, olika sexuella igångsättare och avtändare. En queer förstår att det finns säkra och kreativa sätt att vara intima med personer som har HIV eller andra könssjukdomar.

En queer förstår bredden av styrka och känsla som ligger i den sexuella dynamikens olikheter. Queers är aktiva, passiva, toppar, undergivna, dominanta, sadister, masochister, sadomasochister, versatila och ombytliga. Queers vet vad de gillar och inte gillar i sängen. Eller så tar de reda på det. Vågar ta reda på det. Queer är inte en sexuell läggning utan flera.

Queers omfamnar och erkänner olika relationstyper. Queers är partners, älskare, vänner med förmåner, platoniska hjärtevänner, den valda familjen. Queers har olika relationer med olika personer, förväntar sig inte att en person ska kunna fylla alla ens behov, fantasier och ideal i det oändliga.

Eftersom en queer ser på relationer, sex, kön, kärlek, kroppar, familj och annat så utanför normen så är vi av nödvändighet anti-assimilationister. En queer skulle aldrig tvinga någon annan att leva på ett visst sätt. En queer person lägger inte in någon i en viss box och stämplar personen eller behandlar personen utifrån detta. Eftersom vi ser människor försöka uppfylla normen och därmed leva olyckliga är vi politiska. Eftersom vi vill överleva, måste vi slåss. Vi vill ha friheten att vara oss själva, älska oss själva och leva tillsammans. Eftersom vi för det mesta förnekas detta så är vi såklart arga.

Att vara queer betyder inte “märk mig inte” det betyder “jag namnger mig själv”. Det betyder “fråga om du är nyfiken” samtidigt som det betyder “fuck off”.

Jag är inte akademiskt queer, jag vet att de flesta queers kanske är smartare eftersom de studerat queerteori, en del queers skrämmer mig eftersom de tycker de som inte kan alla beteckningar kan dra, men jag vet att det inte är queers som sabbar Pride – det är människor som vill stänga andra människor ute som förstör Pride. Pride vill (nuförtiden) omfatta alla, Pride är Queer.

Under april månad har jag suttit och skrivit i Aten. Helt underbart. Varje morgon påbörjades arbetet med följande ritual: ta kaffemuggen med svart kaffe, klättra upp för spiraltrappan, och gå upp på takterassen där jag försjönk i utsikten över såväl ett vitt betonghav av huskroppar som Akropolis självt. Efter att ha suttit cirka en timme och beundrat och förundrat och begrundat staden, så satte jag mig i skuggan och skrev flitigt.

Det gick bra, jag hade så gott sällskap i flitens tecken av den andra stipendiaten Marie Björk i Ariane Wahlgrens fantastiska hus att vännerna hemma i Sverige till och med började skicka oroade sms om den totala bristen på omoral. Det gick så bra att jag skrev färdigt den roman jag hade med mig som utkast, och hade tid att pilla på några dikter, som kanske kan bli något någon gång. Så hej världen i och med detta första blogginlägg här på hemsidan.